Det fantastiska chefskapet
14 Maj 2012 2 kommentarer
”Du är ung. När jag var i samma ålder var jag precis som du, lite fyrkantig. Med erfarenhet kommer hörnen rundas, men du ska se till att alltid behålla en del som gör dig vass.”.
I jobbsammanhang är frasen ”du är ung” minerad mark. Ett tonläge med en uns av härskarteknik och samtliga igelkottstaggar fälls ut och resulterar i en omedelbar motattack med paralleller om dinosaurier och andra utdöda arter. Min chef däremot lyckas alltid säga det med det där tonläget som bara omfamnar en i en stor kram. Egen erfarenhet förpackad med ärlighet och välvilja i en fras som går rakt in i bröstet.
Det slår mig hur bortskämd jag har blivit med att ha fantastiska chefer runt mig. Att allt jag sagt från första dag blivit taget på största allvar. Utbrott över långsamma processer med svordomar och andra inte allt för väl valda ord har bemötts med ”fortsätt vara arg, men låt det inte äta upp dig” och inte kommentarer om att beteendet inte passar sig. Stort handlingsutrymme, obegränsad möjlighet att utveckla. På avstånd står min chef och ser på när jag använder mina fria tyglar, redo att sträcka ut en vinge över ryggen ifall någonting går åt skogen. Alltid en team.
”Det finns många rädda människor, det är det som bromsar dem, men deras flyktkänsla är endast bra i lägen då de möter en tiger. Det är sällan man gör det, så behåll din orädsla”. Alltid samma fantastiska bemötande på mitt ifrågasättande. Själv står jag bara och ser på. Lyssnar, analyserar och suger åt mig – allt för att komma fram till hur de gör det. Vad det är som gör dem så bra. Och hur de har skapat ett fantastiskt arbetsklimat.
Med största sannolikhet inte på jobbet!
Kärleken till ilska
14 Mar 2012 Kommentera
Ilska och engagemang är så otroligt sammanflätat. Det slog mig idag på väg hem. Alltid samma process. Det finns någon form av utomstående input (oftast bestående av en orättvisa eller, mitt stora hatobjekt, utvecklingshämmade människor). Ilska uppstår och agerar katalysator åt en handlingskraft som okontrollerat måste omsättas utanför kroppen. Tillräckligt stark ilska tar bort all form av rädsla som annars kan dämpa handlingskraften. Jag blir orädd för rasister som skickar hatbrev. Orädd för att agera oprofessionellt på jobbet. Inget annat än att jag just då måste förklara precis vad jag tycker betyder någonting.
Det förklarar också varför jag aldrig har förstått dem som ogillar ilska och konflikter. Jag älskar ju ilska! Och jag älskar mig själv som mest när jag är arg eftersom jag vet att det är en språngbräda för någon form av förändring. Men när katalysatorn gjort sitt jobb måste den stängas av och lita på att engagemanget går för egen maskin. För att undvika att man skapar sin egen världsbild, förtäcks med skygglappar och cynism. Engagemanget behöver en öppenhet för information och hopp för att kunna hålla rätt kurs. Men skulle den av någon anledning svikta så är ilskan varmt välkommen att göra entre igen. Och göra en ny rivstart.
Nej tack, jag vill gärna fortsätta vara spänd!
Men sådan är inte jag
10 Okt 2011 1 kommentar
Det pågår ett vägarbete på Vasagatan som förhindrar all trafik fram till mitt pendlingsmål Korsvägen. Detta inser jag när jag sitter i vagnen, 06.50, som ovant viker av ner mot Grönsakstorget istället för mot Valand. Allt fuckar upp. Innan 07.00 (i ärlighetens namn kl 10.00) är jag fullständigt inkapabel att hantera motgångar av denna art och när jag sedan läser mig till att vägarbeteshelvetet ska pågå i hela 14 dagar så hinner jag framkalla en egenkomponerad feber av ilska innan jag fattar det rationella beslutet att trycka in musik i öronen och sansat försöka ta mig tillbaka mot Järntorget utan att kapa en vagn.
Väl på Korsvägen framkommer det att fler har mött samma problem som jag. Eller, det är här vi skiljer oss åt, hon har inte stött på ett problem. Kvinnan ser två potentiella möjligheter, att antingen;
Ställa sin cykel där vagnarna slutar åka och cykla sista biten. Citat, ”Det blir toppenbra att få en anledning till lite vardagsmotion”.
eller
Cykla hela vägen hemifrån till Korsvägen. Citat, ”Tänk vad pigg man skulle vara när man kommer fram!”.
Där och då känner jag att vi båda omöjligt kan rymmas inom arten homo sapiens. Rent hälsomässigt är det säkerligen otroligt nyttigt att vara fullständigt obrydd av yttre omständigheter, att kunna vända negativt till positivt. Men jag är ledsen, sådan är inte jag.
Inte innan 10.00, tack.
Morgonkaoset
09 Okt 2011 Kommentera
I torsdags när jag kom till jobbet hade jag fått ett mail med tillhörande bild från David:
”Hade jag bloggat hade dagens inlägg definitivt handlat om slaget i vardagsrummet. Jenny 1 – Soffan 0. ”
Det här var alltså tillståndet som David nyvaket fick uppleva när han kom ut i vardagsrummet. Till mitt försvar måste jag säga att jag hittade hårsnodden jag sökte.
Mitt så kallade liv
18 Sep 2011 2 kommentarer
Det är en vanlig dag. Jag slår på datorn och kollar mailen. Bläddrar på facebook och växlar över till dashboard för att vad det är för datum. Ser ni någonting som avviker från det normalt människor skriver ner för att komma ihåg?
Jag hoppas verkligen att det är David som skrivit det där. Annars blir jag (återigen) rädd för mig själv.
Snart sover vi på saken!
11 Sep 2011 Kommentera
Man sover 28 år av sitt liv. Jag ligger i soffan när informationen från sängreklamen når mig. Både jag och David har varit sjuka och tillbringat extra mycket tid i det som borde benämnas som säng. Faktum är att Jesusbarnet sov betydligt mer ergonomiskt i sin halmprydda krubba. Vana vid att trängas i våra respektive 90-sängar kunde vi inte annat än att älska det 160 centimeter billiga klipp från Jysk vi släpade hem från Knalleland för sex år sedan. För varje år har en ryggkota avsagt sig sitt uppdrag och det senaste året har vi båda insett att det före detta kapet måste förgöras.
Man sover 28 år av sitt liv. Ingen tid att förlora. Vi drar till Ikea, letar upp första bästa sängexpert och överlämnar vårt, till synes, omöjliga uppdrag. Följande två människotyper ska på något sätt försöka fortsätta dela säng.
En ung man: Fryser lätt. Sover på sidan. Somnar alltid inom 4 sekunder, men vaknar på morgonen av ont i axlar. Önskar mjuk och fluffig säng.
En ung kvinna: Klimakterieliknande värmeattacker trots ung ålder. Sover på mage. Kronisk (?) insomnia. Önskar kall och hård säng för att få bästa effekt av spikmattan som ligger mellan sängen och kroppen.
Och just det, ingen jävla skarv i mitten.
Ja…
Det provas. Liggandes på rygg, mage och på sidan. Kramandes, skedandes och på alla fyra. Nej usch, det sista gjorde vi så klart inte. Men tillslut presenterar Ikea-mannen sängen handgjord och ömsint stoppad av Allah him self. En natursäng mer komplext uppbygd än människokroppen. Vi känner en direkt samhörighet med sängen som lovas vårda varje trasig axel och andas likt en nyfödd lunga. Nu inväntar vi leverans om sisådär 50 minuter och jag förväntar mig ingenting mindre än att sängen ska bota alla former av sömnproblem, världssvälten och finanskrisen. Upp till bevis!
Fortsättningen
03 Sep 2011 Kommentera
I ett tidigare inlägg berättade jag om samtalet med en kollega som jag, på grund av hennes telefonnummer, indirekt kallade för djävulen för att sedan korrigera hennes namn till Hitler efter en mindre sifferförvirring. Jag vet, jag har fortfarande ingen vettig förklaring. I förra veckan uppstod en absurd fortsättning på den historian.
Kollega ropar från sitt rum: – Jenny, jag har en person som vill prata med dig, vad har du för anknytning?
Jag: 3666.
Jag hör mig själv säga det. 666.
Det är jag som har de tre sexorna. Djävulens anknytning.
Vilken otroligt fet fail.
Jag kanske bara ska hålla mig borta från den här?
